Blev stoppad av vakten i en krogkö förra veckan, han frågade oss hur gamla vi va. Min kompis sa 26 jag blev lite generad konstigt nog och pep fram 29. "Det närmar sig" svarar en lite okänslig vakt varpå jag blir stum min kompis skrattar fram att jag redan har noja och vakten försöker smita undan med att han menade att jag närmar mig hans ålder. Har vi inte alltid varit lika nära varann i ålder eller har jag missat nåt? Säkert hans sätt att rädda en för honom lite pinsam situation. Är jag tanten som inte inser att hon är för gammal för att gå på klubbar vardagkvällar? Är det en sån jag ska bli? Sen kom jag att tänka på ett citat jag hörde på p3 för nån månad sedan:
Det är inte hur gammal man är det är hur man är gammal.Jag tog det till mitt hjärta fast jag inte kommer ihåg det exakt. Ålder är ingen siffra vid det här laget är vi alla vuxna, ok kanske inte alla... Och mina kompisars ålder har inte heller nåt med saken att göra, jag hade enbart turen att få de allra bästa av vänner oavsett ålder! Vilket de bevisar mig gång på gång! Så jag må bli/vara tanten som inte inser att hon är gammal. Jag får stå och kränga sugrör utanför McD, anklaga stackars gbgare att de inte kan säga R eller byta sjalar med okända människor. Jag kommer fortsätta göra det jag känner för och den dagen jag verkligen känner mig gammal ska jag skaffa en mops och en käpp och byta halsdukar med gamla män på stan.
Thank God I´m Only 29!
iaf 2 månader till sen blir det fest!
